Kinamamma
Idag fick Simon ett mail från Liangxiao. För er som inte minns vem han är så är det Ayis och Shushus (Simons värdföräldrar som vi bor hos varje gång vi är i Peking) son som är i min ålder. I brevet stod det bland det mest fruktansvärda jag har läst på många år.
Shushu har så länge vi har känt honom jobbat med frakt på Malaysian Airlines och får därför flyga gratis med sina familjemedlemmar. Så nu när Shushu fyllde 60år i januari ville de fira med att åka utomlands, vilket han och Ayi gjorde. Till Australien. Med flyget som sedan inte hittades. Så av 300 helt okända människor så är två några av de mest kärleksfulla jag har träffat. Helt fel människor att dö i förtid. Fast jag vet inte om det finns någon som är "rätt" heller.
Den kärlek och värme som jag och Simon har känt genom åren av Ayi är underbar. Hon har tagit sig an oss och kallat oss för sina barn. Vi å andra sidan kallade henne för vår Kinamamma.
Tanken var att jag skulle gå hem till henne nu på fredag och lämna över ett par påskägg och äntligen berätta att jag och Simon har förlovat oss. För varje gång vi sågs frågade hon om vi hade gift oss. "Nej, inte än" brukade vi svara. Men nu blir det inte så. Jag kommer att gå förbi Jiaodaokou, t om förbi deras hus på väg till buddistrestaurangen genom hutongerna med Rebecca. Det ska jag göra på fredag, men inte krama om Ayi. Det kommer att bli tungt. Även om vi inte sågs jätteofta så har Ayi varit vår trygghet i Kina. För Ayi var genuin. Hon brydde sig på ett sätt som många andra inte gjorde och om vi hade ringt mitt i natten hade hon kommit. Det är jag säker på!
Senast vi var där så drog Ayi och Shushu runt med oss en heldag för att leta bra universitet till oss i Peking. Lunchen spenderade vi på en galen food court i ett möbelvaruhus som vilken svensk-kinesiskfamilj som helst. För Ayi fick oss alltid att känna oss som en i familjen även om det blev kultur och språkkrockar ibland.
När vi fick mailet av Liangxiao förstid jag först inte vad han menade. Hur kunde Ayi och Shushu vara med på planet? Det var ju på nyheterna och sånt händer bara andra. Shushu och Ayi hör ju till oss, de är inte främlingar. Chock. Fullständig chock!
Så vi ringde först Ayis mobil. Både en och två gånger. Men ingen svarade....
Sedan ringde vi Liangxiao som svarade. Han sade att han fortfarande var kvar på hotellet där alla anhöriga har vakat. Att vi inte ska vara oroliga för Shushu hade kommit till honom i en dröm och sagt att allt var bra och att de var lyckliga. Dessutom hade ju de varit väldigt glada när de gick på planet informerade han oss.
Vidare frågade vi om han hade någon annan familj som tar hand om honom nu. Det hade han, sin morbror. Men jag är ändå orolig. Morbrodern är den enda han har. Mormorn och morfarn är döda. Ayi var gammal när hon fick Liangxiao.Så vi får se. Vi har i alla fall fått prata med honom och han vet att vi finns.
Så just nu hoppas jag innerligt att Ayi och Shushu och alla andra sitter på en flotte någonstans och bara väntar på att bli upplockade. Eller att nigerianska fiskare har plockat upp dem och de lider av minnesförlust och därför inte har kontaktat någon. Eller att planet tog en annan väg och landade på en medelhavsö och att de i själva verket sitter och sörplar drinkar ur annanasar.
Även om jag logiskt vet att chansen för att de ska ha överlevt är minimal kan jag inte låta bli att hoppas. För jag vill träffa min kinamamma igen. Så snälla, skicka iväg en bön och tänk på de anhöriga.
Vi ses på fredag Peking <3
Liangxiao och Ayi
Shushu har så länge vi har känt honom jobbat med frakt på Malaysian Airlines och får därför flyga gratis med sina familjemedlemmar. Så nu när Shushu fyllde 60år i januari ville de fira med att åka utomlands, vilket han och Ayi gjorde. Till Australien. Med flyget som sedan inte hittades. Så av 300 helt okända människor så är två några av de mest kärleksfulla jag har träffat. Helt fel människor att dö i förtid. Fast jag vet inte om det finns någon som är "rätt" heller.
Den kärlek och värme som jag och Simon har känt genom åren av Ayi är underbar. Hon har tagit sig an oss och kallat oss för sina barn. Vi å andra sidan kallade henne för vår Kinamamma.
Tanken var att jag skulle gå hem till henne nu på fredag och lämna över ett par påskägg och äntligen berätta att jag och Simon har förlovat oss. För varje gång vi sågs frågade hon om vi hade gift oss. "Nej, inte än" brukade vi svara. Men nu blir det inte så. Jag kommer att gå förbi Jiaodaokou, t om förbi deras hus på väg till buddistrestaurangen genom hutongerna med Rebecca. Det ska jag göra på fredag, men inte krama om Ayi. Det kommer att bli tungt. Även om vi inte sågs jätteofta så har Ayi varit vår trygghet i Kina. För Ayi var genuin. Hon brydde sig på ett sätt som många andra inte gjorde och om vi hade ringt mitt i natten hade hon kommit. Det är jag säker på!
Senast vi var där så drog Ayi och Shushu runt med oss en heldag för att leta bra universitet till oss i Peking. Lunchen spenderade vi på en galen food court i ett möbelvaruhus som vilken svensk-kinesiskfamilj som helst. För Ayi fick oss alltid att känna oss som en i familjen även om det blev kultur och språkkrockar ibland.
När vi fick mailet av Liangxiao förstid jag först inte vad han menade. Hur kunde Ayi och Shushu vara med på planet? Det var ju på nyheterna och sånt händer bara andra. Shushu och Ayi hör ju till oss, de är inte främlingar. Chock. Fullständig chock!
Så vi ringde först Ayis mobil. Både en och två gånger. Men ingen svarade....
Sedan ringde vi Liangxiao som svarade. Han sade att han fortfarande var kvar på hotellet där alla anhöriga har vakat. Att vi inte ska vara oroliga för Shushu hade kommit till honom i en dröm och sagt att allt var bra och att de var lyckliga. Dessutom hade ju de varit väldigt glada när de gick på planet informerade han oss.
Vidare frågade vi om han hade någon annan familj som tar hand om honom nu. Det hade han, sin morbror. Men jag är ändå orolig. Morbrodern är den enda han har. Mormorn och morfarn är döda. Ayi var gammal när hon fick Liangxiao.Så vi får se. Vi har i alla fall fått prata med honom och han vet att vi finns.
Så just nu hoppas jag innerligt att Ayi och Shushu och alla andra sitter på en flotte någonstans och bara väntar på att bli upplockade. Eller att nigerianska fiskare har plockat upp dem och de lider av minnesförlust och därför inte har kontaktat någon. Eller att planet tog en annan väg och landade på en medelhavsö och att de i själva verket sitter och sörplar drinkar ur annanasar.
Även om jag logiskt vet att chansen för att de ska ha överlevt är minimal kan jag inte låta bli att hoppas. För jag vill träffa min kinamamma igen. Så snälla, skicka iväg en bön och tänk på de anhöriga.
Vi ses på fredag Peking <3
Kommentarer
Trackback